Blogg

Onlinekursen jag går just nu heter AI Agents and Agentic AI Architecture in Python. I en av videoföreläsningarna säger läraren Jules White något mycket vettigt.

”One of the biggest problems that I have with how people use generative AI is they go off and they try to use it to seek answers. 

This is the wrong way of thinking about using it. Not only because it can make mistakes in the answer, because it can hallucinate at the wrong time when you don’t want it to, or when you don’t recognize that it’s hallucinating, which is the bigger problem. 

We have to think about using it in ways that are more thoughtful and more creative that allows to tap into this hallucination computation. 

One of the ways we can do that is we can never ask for answers. Instead, we can ask for perspectives and always ask for more than one of something. Because the moment we ask for more than one of something, we begin learning.”  

Själva kursen handlar om hur man arbetar med system för AI-agenter som optimerar deras funktion. Mycket rör hur man flyttar in instruktioner och återkoppling från fritext till exakt kod i ett automatiserat flöde. Detta bidrar bland annat till att minimera risken för just hallucinationer.

Men citatet ovan berör en mycket bredare aspekt. Sedan ChatGPT släpptes för tre och ett halvt år sedan har den sortens chatbottar framför allt använts för att få svar på frågor, analogt med hur många tidigare formulerat sina webbsökningar som frågor. Som bekant kan AI vara spektakulärt usel på just detta. Till och med sämre än på att skapa illustrationer.

Om vi i stället ser AI som ett bollplank och ett sätt att få nya perspektiv kan vi använda det mycket effektivare.